När Frankrike offentligen förbjöd bruket af Bibeln, fröjdade ogudaktiga människor och mörkrets andar sig öfver att de hade uppnått det mål, som de så länge hade eftersträfvat – ett rike, som var befriadt från Guds lags inskränkningar. Emedan dom icke strax fäldes öfver ondskans gerning, blef "människobarnens hjärta fullt i dem till att göra ondt." Ehuru de icke genast hemsöktes med straffdomar, så nedkallade likväl människornas ogudaktighet en oundviklig dom öfver dem. Århundraden fulla af affall och brott hade samkat vrede öfver dem på vedergällningens dag; och när deras syndamått var fullt, lärde desse gudsföraktare för sent, att det är förfärligt att uttömma Guds tålamod. Guds begränsande Ande-, som håller satans grymma makt tillbaka, blef i en stor grad undandragen, och den, hvilkens enda nöje är att göra människorna eländiga, fick tillåtelse att verkställa sin vilja. De som hade valt upprorstjensten, fingo tillfälle att skörda frukten deraf, till dess landet fyldes med brott, som äro alltför gräsliga att beskrifva. Från de ödelagda provinserna och ruinerade städerna hördes ett förskräckligt rop - ett rop af den bittraste ångest. Frankrike skakades liksom om det varit utsatt för en jordbäfning. Religionen lagen samhällsordningen, familjen, staten, kyrkan - allt blef nedslaget af den gudlösa hand, som hade blifvit upplyft emot Guds lag. Den vise mannen talade sant: "Genom sin gudlöshet faller den ogudaktige." "Om än en syndare, som "hundra gång er gör det ondt är, får länge lefva, vet jag dock, att dem som frukta Gud skall väl gå, derför att de frukta honom och att det ej skall gå den ogudaktige väl." "Emedan de hatade kunskap och icke älskade Herrens fruktan," "så skola de få äta sin vägs frukt och varda mätta af sina anslag."