”Stöten följdes ögonblickligen af omstörtandet af samtliga kyrkorna och klostren, nästan alla de stora och offentliga byggnaderna samt en fjärdedel af husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika stadsdelar och rasade med sådan häftighet för en tidrymd af nästan tre dagar, att staden blef fullkomligt ödelagd. Jordbäfningen inträffade på en helgedag, då kyrkorna och klostren voro fulla af människor, af hvilka ganska få undkommo." "Folkets förskräckelse var obeskriflig. Ingen grät; jämmern kunde icke uttryckas med tårar. De sprungo hit och dit, vansinniga af fasa och häpnad, slående sig i ansigtet och för bröstet, i det de ropade: ' Misericordia! verldens ände har kommit!'" Mödrarna glömde sina barn och sprungo omkring belastade med krucifixer. Olyckligtvis sprungo många till kyrkorna för att finna skydd; men sakramentet utdelades förgäfves. Det hjälpte icke, att de arma varelserna omfattade alteret. Bilder, prester och folk blefvo alla begrafna under samma ruiner." "Man antager, att 90,000 personer omkommo på denna ödesdigra dag."