Habakuk, hänryckt i en helig syn, såg hans ankomst. ”Gud kommer ifrån Teman, och den Helige ifrån Parans berg. Sela. Hans härlighet öfvertäcker himlen, och hans lof är jorden full. Och glansen är såsom solens.” ”Han stanner oc skaker jorden, och för sin blick kommer han folken att darra, och urtidsbergen splittras, ned sjunka de eviga kullar, hans eviga vägar.” ”Du far på dina hästar, dina segervagnar.” ”Bergen se dig med bäfven, . . . djupet upphäfver sin stämma och lyfter sina händer mot höjden. Sol och måne stå stilla i sin boning, för dina pilars sken försvinna den, for glansen af dit blixtrande spjut.” Du drager ut för at hjälpa ditt folk, för att hjälpa din smorde.”