Han tog det sätt, hvarpå profetiorna i den förflutna tiden hade blifvit uppfylda, till en regel, som kunde vägleda honom till att förstå huru de ännu ouppfylda profetiorna skulle gå i fullbordan. Sålunda blef han öfvertygad, att den populära åsigten om Kristi andliga regering - ett jordiskt rike före verldens ände - icke hade stöd i Guds ord. Denna lära om ett tusen år af rättfärdighet och fred före Herrens personliga ankomst förflyttade Guds stora och förskräckliga dag till en aflägsen framtid. Men huru behagligt detta än kan vara, är det likväl stridande mot Kristi och apostlarnes lära; ty de vittnade, att både hvetet och ogräset skulle växa tillsamman intill skörden eller verldens ände, att "onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska," "att i de yttersta dagarna tillstunda svåra tider," och att mörkrets rike skall förblifva till Herrens återkomst och skall förstöras med hans muns anda och tillintetgöras genom uppenbarelsen af hans tillkommelse. Denna lära om verldens omvändelse och Kristi andliga regering på jorden blef icke antagen af den apostoliska församlingen. Den blef ej allmänt antagen af de kristne förrän i begynnelsen af det adertonde århundradet. Dess följder voro onda liksom alla andra villfarelsers. Den lärde människorna att betrakta Herrens återkomst såsom ännu i en aflägsen framtid och hindrade dem från att gifva akt på de tecken, som förkunna, att han är nära. Den ingaf en känsla af tillit och trygghet, som icke hade god grund, och förledde många att uraktlåta den nödvändiga beredelsen för att kunna möta sin Herre.