”Med den allvarliga öfvertygelsen, att så vigtiga händelser enligt Skriftens förutsägelser skulle uppfyllas på en så kort tid, trängde den frågan med stor kraft in på mitt hjärta, hvad min pligt med hänsyn till verlden var, efter att dessa vittnesbörd sålunda hade verkat på mitt sinne." Han kunde ej annat än känna, att det var hans pligt att meddela andra det ljus; som han sjelf hade emottagit. Han väntade att röna motstånd från de ogudaktige; men han var viss på att alla kristne skulle glädja sig i hoppet att snart få möta sin Frälsare, som de föregåfvo sig älska. Det enda han fruktade för var, att många i sin stora glädje öfver utsigten till en bärlig frälsning, som så snart skulle uppenbaras, skulle antaga denna lära utan att tillräckligt undesöka Skriften, att finna bevis för dess sanning. Han tvekade derför att framställa den, i händelse han hade misstagit sig och sålunda kunde blifva ett medel till att föra andra vilse. Detta ledde honom till att åter genomgå de bevis, som funnos för de slutsatser han hade kommit till, och att noga begrunda hvarje svårighet, som framstälde sig för hans tankar; men han fann, att alla invändningar försvunno för Guds ords ljus såsom töcknet för solens strålar. Efter att han sålunda i fem år hade fortsatt att forska i Bibeln, var han fullt öfvertygad om riktigheten af sin ståndpunkt.