”Tanken på tillintetgörelse var frånstötande och nedslående, och läran om den personliga .ansvarigheten inför Gud innebar oundviklig ödeläggelse för alla. Himmelen var som koppar öfver mitt hufvnd och jorden var som järn under mina fötter. Evigheten - hvad var den? Och döden - hvarför hade den tillkommit? Ju mer jag begrundade saken, desto mindre klar syntes den för mig. Ju mer jag tänkte, desto mer förvirrade blefvo mina slutsatser. Jag sökte upphöra med att tänka, men kunde icke styra mina tankar. Jag var sannerligen eländig, men förstod icke orsaken dertill. Jag knotade och klagade, men visste icke hvem som skulle bära skulden. Jag visste, att något var orätt, men visste icke hvar eller hur jag skulle finna det rätta. Jag sörjde, men utan hopp."