De varninger, som Gud från tid till tid skickat verlden genom sina tjenare, hafva bestämdigt blifvit emottagna med samma klentrogenhet och mistanke. Då människorna orättf¨rdighet före syndafloden påvirkede Gud till att låta föra dess vatten öfver jorden, underrättade han dem först om sin afsigt, sa att de kunde få tillfälle ett omvända sig från sina onda vägar. Under 120 år ljöd varningen för deras öron att bättra sig, så at icke Guds vrede skulle uppenbaras till deras ödeläggelse; men budskapet förekom dem såsom et tomt prat, och de trodde det icke. De gingo ännu längre i sin ondska, så att de begabbade Guds sändebud för hans förmaning och beskylde honom äfven för inbilskhet. Huru vågade en enda mand stå upp emot alla stora män på jorden? Om Noas budskab vore sant, hvarför insåg icke hela verlden det och trodde det? Skulle en mands påstående sättas mot många tusen personers vishet! De ville icke tro varningsbudskapet, ej heller ville de söka tillflykt i arken.