Jag såg, att Bibeln framhöll just en sådan Frälsare, som jag behöfde; och jag kunde icke förstå huru en bok, som var skrifven af människor, kunde uppenbara grundsatser, hvilka passade så utmärkt bra för en fallen verlds behof. Jag blef tvungen till att medgifva, att Skriften måste vara en uppenbarelse från Gud. Då blef den mitt hjärtas glädje, och Jag fann en van i Jesus. Frälsaren blef för mig högre än mångtusen, och Skriften, som tillförne var mörk och sjelfmotsägande, blef nu en lykta för min fot och ett ljus på min stig. Min själ blef lugn och tillfredsstäld. Jag fann, att Herren Gud var en klippa midt i lifvets haf. Bibeln blef nu den bok jag studerade mest, och jag kan i sanning säga, att jag läste den med stor glädje. Jag fann, att jag aldrig hade hört hälften af det goda, som fans uti den. Jag var förvånad öfver att jag icke förut hade sett dess skönhet och härlighet samt kunde icke förstå huru jag någonsin hade förkastat den. Jag fann, att den uppenbarade allt, hvad mitt hjärta kunde önska, och att den innehöll ett botemedel for hvarje själssjukdom. Jag förlorade all smak för annan läsning och egnade mig åt att söka vishet hos Gud.