De som antogo budskapet om Kristi återkomst, blefvo väck. ta till att inse nödvändigheten af omvändelse och af förödmjukelse inför Gud. Många hade länge vacklat emellan Kristus och verlden. "De kände nu, att det var tid på att taga steget ut. Det som tillhörde evigheten, blef en underbar verklighet för dem. Himmelen kom närmare till dem, och de kände sig brottsliga inför Gud. De troende blefvo upplifvade och erhållo nytt andligt lif. De kände djupt, att tiden var kort, och att det som de skulle uträtta för sina medmänniskor, måste uträttas snart. Jorden trädde i bakgrunden, evigheten tycktes öppna sig för dem, och man kände, att själen med. allt som tillhör dess eviga ve eller väl, bortskymde hvarje jordiskt föremål." Guds Ande hvilade öfver dem och gaf Jtraft till deras allvarliga uppmaningar till deras bröder såväl som till syndare om att bereda sig för Herrens dag. Det tysta vittnesbördet af deras dagliga lif var en ständig tillrättavisning för ytliga och ohelgade församlingsmedlemmar. De önskade icke att blifva störda i sitt jagande efter nöje, i sin ifver för att samla penningar och i sin törst efter verldslig ära. Detta var orsaken till den fiendskap och det motstånd, som uppväcktes mot de sanningar, hvilka angå Kristi återkomst, och mot deras förkunnare.