Vittnesbördet af de profetior, som tycktes utvisa, att Kristi återkomst skulle inträffa om våren 1844, gjorde ett djupt intryck på folkets hjärtan. Allt efter som budskapet gick från stat till stat, uppväcktes öfverallt ett vidtomfattande intresse. Många blefvo öfvertygade, att de slutsatser man drog från de profetiska tidsperioderna, voro följdriktiga, och de emottogo sanningen med glädje samt uppgåfvo sina egna meningar. Några predikanter lade sina sekteriska åsigter och känslor åsido, lemnade sina församlingar och sin lön samt förenade sig med dem som förkunnade budskapet om Kristi återkomst. Det var likväl jämförelsevis få predikanter, som ville emottaga budskapet; derför blef det till en stor del anförtrodt åt ringa lekmän. Landtbrukare lemnade sina åkrar, handtverkare sin verkstad, köpmän sin han. del, lärde män sina ämbeten, och likväl var arbetarnes antal litet i förhållande till det verk, som skulle utföras. Församlingarnas förderfvade tillstånd och en verld, som var sänkt i ogudaktighet, lågo som en börda på de trogne väktarnes hjärtan, och de uthärdade villigt besvär, försakelse och lidanden för att kunna leda människorna till bättring och frälsning. Fastän verket bekämpades af satan, gick det likväl stadigt framåt, och sanningen om Kristi andra ankomst blef antagen af många tusen.