År 1821, tre år efter att Miller hade antagit den uttolkningen af profetiorna, som åsyftade domens tid, begynte missionär Josef Wolff att predika om Herrens snara återkomst. Wolff var född i Tyskland af hebreiska föräldrar, och hans fader var en judisk rabbin. Medan han ännu var ganska ung, blef han öfvertygad om den kristna religionens sanning. Han hade ett verksamt, vetgirigt sinne och lyssnade med djupt intresse till de samtal, som höllos i hans faders hus, i hvilket gudfruktiga hebreer dagligen samlades för att tala om sitt folks hopp och förväntningar, den kommande Messias' härlighet och återupprättandet af Israels rike. En dag, när han hörde Jesus af Nasaret omtalas, frågade han hvem han var. "En man med de största naturgåfvor," ljöd svaret; "men när han utgaf sig för att vara Messias, dömde det judiska rådet honom till döden." "Hvarför är då Jerusalem förstördt," frågade han vidare, "och hvarför äro vi i landsflykt?" "Ack, ack!" svarade fadern. "Emedan judarne mördade profeterna." Då rann tanken genast barnet i sinnet: "Törhända Jesus af Nasaret också var en profet, och judarne dödade honom, fastän han var oskyldig." Detta intryck blef så starkt, att ehuru det hade blifvit honom förbjudet att besöka de kristnes kyrkor, stannade han ofta utanför för att höra predikan.