"Och han skall bära majestät." Äran för det fallna slägtets återlösning tillhör Kristus. De återlöstes sång under evigheten skall blifva: "Honom, som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod, . . . honom vare ära och makt i evigheters evighet!" "Och han skall sitta och herska på sin tron," icke nu på sin "härlighets tron;" ty härlighetens rike är ännu icke upprättadt. Icke förrän hans medlareverk blifvit fulländadt, skall Gud" gifva honom hans fader Davids tron," ett rike, på hvilket det" skall ingen ände vara." Kristus sitter nu såsom prest med sin Fader på hans tron. På tronen tillsammans med det eviga, sjelfexisterande Väsendet sitter han, som "bar vår krankhet och lade på sig vår sveda," han, "som varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd," att han derigenom "kan hjälpa dem som frestas." "Om någon syndar, så harva vi en försvarare hos Fadern." Han träder fram för oss med sin stungna och sårade kropp och med sitt syndfria lif. De sårade händerna, den stungna sidan, de genomborrade fötterna tala för den fallna människan, hvilkens återlösning blef köpt så dyrt.