Att antaga denna slutsats vore att förkasta den förra beräkningen af de profetiska tidsperioderna. Man hade funnit, att de 2300 dagarne begynte, när Artaxerxes' befallning om att återställa och uppbygga Jerusalem trädde i kraft, nämligen på hösten 457 f. Kr. När man tog detta till utgångspunkt, var det fullkomlig harmoni emellan de händelser, som ängeln framställer i förklaringen öfver denna tidsperiod i Dan. 9: 25-27. Profeten hade utpekat, att de 69 veckorna, eller de första 483 åren af de 2300 åren, skulle räcka till Messias, den Smorde Fursten och Kristi dop och smörjelse af den Helige Ande år 27 e. Kr. uppfylde noggrant förutsägelsen. Midt uti den sjuttionde veckan skulle Kristus dödas. Kristus blef korsfäst tre och ett halft år efter sitt dop på våren år 31. Hela denna tidrymd af 70 veckor eller 490 år skulle särskildt tillföra judarne. Efter denna tids förlopp förföljde den judiska nationen Kristi lärjungar och stadfäste sålunda att de hade förkastat sin Herre. Derefter vände apostlarne sig till hedningarne; detta var år 34. Då upphörde de första 490 åren af de 2300 åren, och det var således 1810 år qvar. Från 34 räcka 1810 år till 1844. Då, säger ängeln, "skall rätt ske åt helgedomen," eller den skall renas. Alla de föregående enskildheterna i profetian hade otvifvelaktigt blifvit uppfylda på den bestämda tiden. Enligt denna uträkning, var allting klart och harmoniskt, med undantag af att man år 1844 ej kunde finna någon händelse som svarade mot helgedomens rening. Nekade man, att de dagarne upphörde det året, så bragte man hela beräkningen i förvirring och förkastade de grundsatser, som hade blifvit stadfästa genom profetians omisskänneliga uppfyllelse.