Af denna sinnebildliga tjenst kan man lära vigtiga sanningar beträffande försoningen. Man antog en annan i syndarens ställe; men synden blef likväl icke utplånad genom djurets blod. Sålunda var ett medel förordnadt, genom hvilket den kunde öfverflyttas till helgedomen. Genom att offra blod erkände syndaren lagens auktoritet, bekände, att han var skyldig till örverträdelse och uttryckte sin önskan om att erhålla förlåtelse genom tron på den kommande Förlossaren. Men han var ännu icke alldeles befriad från lagens fördömelse. På försoningsdagen gick öfverstepresten, efter att han hade erhållit ett offer af menigheten, in i det allra heligaste med detta offers blod och stänkte det på nådastolen öfver lagen för att tillfredsställa dess fordringar. Sedan tog han i sin värdighet som medlare synderna på sig sjelf och bar dem ut ur helgedomen. Han lade sina händer på syndabockens hufvud och bekände öfver honom alla dessa syn, der, hvilka sålunda blefvo figurligen öfverflyttade från honom till bocken. Sedan bar bocken bort dem, och man betraktade dem såsom evigt aflägsnade från folket.