Men kristne i förflutna tider firade söndagen i den tanken, att de iakttogo Bibelns sabbat, och det finnes ännu uppriktige kristne i hvarje kyrkosamfund, äfven i den romersk-katolska kyrkan, som af hjärtat tro, att söndagen är den sabbat Gud har förordnat. Gud godkänner deras uppriktiga afsigter och deras redliga lefverne inför honom. Men när söndagsfirandet genomdrifves medels lag och verlden blifver upplyst om den rätta sabbatens fordringar, så skall en hvar som öfverträder Guds bud för att lyda ett bud, som icke har någon bättre auktoritet än den katolska kyrkan, derigenom ära påfvedömet högre än Gud. Han hyllar derigenom den katolska kyrkan samt den makt, som genomdrifver iakttagandet utaf den af henne stiftade förordningen. Han tillbeder vilddjuret och dess bild. Enär människorna då förkasta den förordning, som Gud har förklarat vara tecknet på sin myndighet, och i stället ära den som den katolska kyrkan har valt till tecken på sin öfverhöghet, så antaga de dengenom den katolska kyrkans trohetstecken - "vilddjurets märke." Icke förrän denna fråga är tydligt framstäld för folket, och det föranledes till att välja emellan Guds bud och manniskobud, kan man säga, att de som fortfara att öfverträda Guds bud, antaga vilddjurets märke.