När sabbatens fordringar blefvo framstälda begynte många att tänka liksom verldens barn. De sade: "Vi hafva alltid hållit söndagen och våra fäder höllo den, och många goda och fromma människor, som höllo den, dogo lyckliga, Om de hade rätt så hafva vi också rätt. Om vi helighålla denna nya sabbat, skola vi komma i strid med verlden, och vi skola icke hafva något inlflytande öfver den. Hvad kan ett litet sällskap, som håller den sjunde dagen, hoppas att uträtta mot hela verlden som håller söndagen? Det var genom liknande argument judarne försökte att rattfärdiggöra sig, när de förkastade Kristus. Gud hade haft behag till deras fäder, när de framburo sina offer och hvarför kunde icke deras barn blifva frälsta, när de gingo till väga på samma sätt? Det samma var förhållandet på Luthers tid, papisterna påstodo, att sanna kristna hade dött i den katolska lären, och derför var den religionen tillräcklig för frälsning. Ett sådant resonerande skulle utgöra ett oöfvervinneligt hinder för allt framåtskridande i kristlig tro och vandel.