I tidigare delen af det fjärde århundradet utgaf kejsar Konstantin ett påbud, att söndagen skulle iakttagas öfverallt i det romerska riket som en offentlig festdag. Hans hedniska undersåtar höllö solens dag i vördnad, och den ärades af de kristne; och det var kejsarens plan att söka förena hedendomens och kristendomens motstridiga intressen. Han uppmanades att göra detta af församlingarnas biskopar, hvilka, drifna af äregirighet och törst efter makt, insågo, att om både de kristna och hedningarne höllo samma dag, skulle detta främja hedningarnes sken. bara antagande af kristendomen och derigenom befordra kyrkans makt och härlighet. Men ehuru de kristna småningom började att tillräkna söndagen en viss grad af helighet, ansågo de ännu den verklige sabbaten för Herrens heliga dag och iakttaga den af lydnad för det fjärde budet.