Den store bedragaren hade ännu icke fulländat sitt verk. Men han hade beslutat att samla den kristna verlden under sitt banér och att utöfva sin makt genom sin ståthållare, den högmodige påfven, som påstod sig vara Kristi representant. Han genomförde sin afsigt med tillhjälp af halfomvände hedningar, äregirige prelater och verldsliga församlingsmedlemmar. Tid efter annan höllos stora kyrkomöten, till hvilka kyrkans förnämste män samlades från hela verlden. Vid nästan hvarje kyrkomöte blef den sabbat, som Gud hade förordnat, tryckt ned litet lägre, medan söndagen blef på motsvarande sätt upphöjd. Sålunda blef den hedniska festdagen till sist ärad som en gudomlig stiftelse, medan Bibelns sabbat blef kallad en lemning af judendomen, och de som helighöllo den, blefvo fördömda.