När den romersk-katolska kyrkan erhöll makt, begynte den mörka tidsåldern. Allt efter som kyrkans makt tilltog, blef mörkret djupare. Tron blef öfverförd från Kristus, den sanna grundvalen, till påfven i Rom. 1 stället för att sätta tillit till Guds Son och af honom erhålla syndernas förlåtelse och evig frälsning, vände folket sig till påfven samt till presterna och prelaterna, hvilka han hade gifvit myndighet. Man lärde dem) att påfven var deras jordisk51' medlare, att ingen kunde komma till Gud utan genom honom, och vidare, att han stod i Guds ställe för dem och borde derför obetingadt åtlydas. Om någon afvek från hans bud, ansåg man det för tillräcklig orsak att strängt straffa honom till både kropp och själ. Sålunda blefvo folkets sinnen bortvända från Gud till bedrägliga, felande och grymma människor, ja mer än detta, till mörkrets furste sjelf, som utöfvade sin makt genom dem. Synden doldes under en mantel af föregifven helighet. När Skriften åsidosättes, och människan anser sig som den förnämste, kunna. vi ej vänta annat än bedrägerier, svek och vanärande orättfärdighet. Då mänskliga lagar och traditioner blifva upphöjda, uppenbaras det förderf, som alltid följer pli. ett åsidosättande af Guds lag.