Påfven Gregorius VII tog ett annat steg på den påfliga förmätenhetens bana, då han i det elfte århundradet förklarade, att den romersk-katolska kyrkan var fullkomlig. Bland de grundsatser, som han framstälde, fans det en, i hvilken han påstod, att kyrkan aldrig hade förfelat sig, och enligt Skriftens vittnesbörd skulle den ej heller någonsin göra det. Men intet bevis från Skriften åtföljde detta påstående. Derefter påstod den stolte påfven, att han hade rätt till att afsätta kejsare och förklarade att ingen befallning, som utgick från honom, kunde förändras af någon, men att han hade makt till att förändra alla andra människors bestämmelser.