Ett slående exempel på den tyranniska karakter, som denne ofelbarhetens försvarare egde, ser man i hans behandling af den tyske kejsaren, Henrik IV. Denne monark blef nämligen bannlyst af påfven och förklarad att vara afsatt, emedan han vågade att åsidosätta påfvens myndighet. Förskräckt öfver sina egna furstars affall och hotelser, ty de blefvo uppeggade till uppror mot honom genom den påfliga beskickningen, blef Henrik öfvertygad om nödvändigheten af att sluta fred med Rom. Ledsagad af sin hustru och en trogen tjenare, drog han över Alperna midt i vintern för att ödmjuka sig för påfven. Då han kom till det slott, der Gregorius uppehöll sig, blef han förd till den yttre förgården utan sin lifvakt, och der måste han stå i vinterns stränga köld med obetäckt hufvud och nakna fötter i en eländig klädedrägt och vänta på påfvens tillåtelse att erhålla företräde. Påfven samtyckte icke till att meddela honom förlåtelse, förrän han hade fastat i tre dagar och bekänt sina fel. Och äfven då skedde det på vilkor, att kejsaren skulle vänta på påfvens tillåtelse, innan han påtog sig sina insignier och utöfvade sin makt som kejsare. Uppblåst af sin seger, skröt Gregorius af, att det var hans pligt "att nedslå konugarnes stolthet."