Allt efter som det ena århundradet efter det andra förflöt, ökades ständigt villfarelserna i de lärosatser, som utgåfvos från Rom. Redan innan påfvedömet upprättades, hade de hedniska filosofernas läror ådragit sig uppmärksamhet och fått inflytande i församlingen. Många, som bekände sig till kristendomen, hängde ännu fast vid sin hedniska filosofis lärosatser och fortsatte icke blott sjelfva att betrakta de samma, utan påtvingade dem också på andra som ett medel till att utsträcka sitt inflytande bland hedningarne. Stora villfarelser blefvo sålunda införda i den kristna tron. Framstående bland dessa var tron på människans medfödda odödlighet och medvetenhet i döden. Denna lära blef den grund, på hvilken Rom upprättade helgonens åkallan och jungfru Marias tillbedjan. Ur denna uppstod äfven den falska åsigten om de ogudaktiges eviga pina, som tidigt blef införlifvad med den påfliga trosbekännelsen.