Folkets blindhet i denna mansålder är förvånande öfver all beskrifning. Många tusen förkasta Guds ord såsom något, hvilket icke förtjenar att tros, och de antaga med begärlighet satans bedrägerier. Tviflere och bespottare anklaga dem för att vara skenheliga, hvilka försvara den tro profeterna och apostlarne hyllade, och de roa sig genom att håna Skriftens högtidliga vittnesbörd angående Kristus och frälsningsplanen samt angående straffet, som skal hensöka dem, hvilket förkasta sanningen. De föregifva sig djupt beklaga de personer, som, enligt deras mening, äro så inskränkta, svaga och vidskepliga, at de erkänna Guds fordringer och lyda hans lags förskrifter. De visa en så stor säkerhet, som om de verkligen hade gjort förbund med döden och ett aftal med dödsriket – som om de hade upprättat en oöfverstiglig mur mellan sig sjelfva och Guds hämd. Intet kan väcka deras fruktan. De hafva så fullständigt lemnat sig i frestarens våld och äro så innerligt förenade med honom och så grundligt fylda med hans anda, att de icke hafva någon makt eller ljust till at slita sig lösa ur hans snaror.