Kyrkans anspråk på rättighet att förlåta synder förorsakar, att katolikerna anse sig hafva frihet till att synda; och syndabekännelsens sakrament, utan hvilket kyrkan icke gifver förlåtelse för synder, bidrager äfven till att gifva frihet att synda. Den som knäböjer för en syndig människa och genom bekännelse uppenbarar sitt hjärtas hemligaste tankar och beslut, nedsätter sin värdighet och förnedrar hvarje ädel själsförmögenhet. Genom att framställa sitt lifs synder för en prest - en felande, syndig och dödlig människa, alltför ofta förderfvad genom vin och osedlighet - sänker han sin mattstock för karakteren och blifver i följd deraf befläckad. Hans begrepp om Gud förnedras till bilden af en syndig människa; ty presten står såsom Guds ställföreträdare. Denna förnedrande syndabekännelse af den ena människan för den andra är en hemlig källa, ur hvilken har flutit mycket af det onda, som befläckar verlden och bereder den för dess slutliga undergång. Men för den som älskar köttsliga njutningar, är det mera behagligt att bekänna sina synder för en syndig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. Det är mera angenämt för den mänskliga naturen att bikta sig än att öfvergifva synden. Det är lättare att späka köttet genom att kläda sig i säckar och pina sig med tunga bojor än att korsfästa köttets lustar. Tungt är det ok, som det köttsliga hjärtat hellre bär än att böja sig under Kristi ok.