Likväl väckte bristen på bevis i Skriften för söndagsfirandet icke liten förlägenhet. Folket betviflade sina lärares rättighet till att åsidosätta Jehovas bestämda förklaring: "Den sjunde dagen, är Herrens, din Guds, sabbat," för att ära solens dag. för att ersätta de bristande bevisen i Bibeln var det nödvändigt att gripa till andra hjälpmedel. En ifrig försvarare af söndagen som i slutet af det tolfte århundradet besökte församlingarna i England, rönte motstånd från trogna vittnen för sanningen; och hans bemödanden voro så fruktlösa, att han lemnade landet en tid och funderade på huru han skulle finna medel till att genomdrifva sina lärosatser. När han kom tillbaka, var han försedd med dessa, och i sin senare verksamhet gjorde han större framgång. Han förde ett dokument med sig, som han utgaf för att hafva kommit från Gud sjelf och som innehöll den behöfliga befallningen om att fira söndagen samt förskräckliga hotelser för att injaga fruktan hos de olydige. Detta värdefulla dokument - som var lika falskt som den inrättning det understöddesades hafva fallit från himmelen och blifvit funnet i Jerusalem på St. Simons altare på Golgata. Men i sjelfva verket var påfvens palats i Rom den källa, hvarifrån det kom. Det katolska presterskapet har i alla tider ansett, att bedrägerier och förfalskningar för att befordra kyrkans makt och framåtskridande varit rättmätiga.