Gud hade anskaffat sitt folk en helgedom, som var ovanligt storartad och passande för de upphöjda sanningar, som blifvit dem anförtrodda. För desse trogne flyktingar voro bergen en sinnebild af Jehovas oföränderliga rättfärdighet. De fäste sina barns uppmärksamhet på bergspetsarne, som höjde sig öfver dem i oföränderligt majestät, och talade till dem om honom, hos hvilken icke fins någon förändring eller vexlingens skugga, hvars ord är lika varaktigt som de eviga höjderna. Gud hade befäst bergen och omgjordat dem med styrka; ingen annan än den Allsmäktige kunde flytta dem från sin plats. Sålunda hade Gud också stadfäst sin lag, sin regerings grundval i himmelen och på jorden. Människans arm kan nå sina medmänniskor och förgöra deras lir; men den kunde lika lätt upprycka bergen från deras grundvalar och kasta dem i hafvet, som den kunde förändra ett bud af Jehovas lag eller utplåna ett af hans 1öften till dem, hvilka göra hans vilja. I sin lydnad mot Herrens lag, borde Guds tjenare vara lika orubbliga som de oföränderliga bergen.