De berg, som omgåfvo valdensernas djupa dalar, vara ett ständigt vittne på Guds skapande kraft och en ofelbar borgen för hans beskyddande omsorg. Desse pilgrimer lärde att älska de stumma symbolerna för Jehovas närvaro. De hängåfvo sig icke åt klagan öfver sin hårda lott; de kände sig aldrig ensamma bland de öde bergen. De tackade Gud, att han hade skaffat dem en tillflyktsort, dit människornas vrede och grymhet icke kunde nå. De gladde sig tifver sin frihet till att dyrka honom. Ofta, när de blefvo förföljda af sina fiender, funno de ett säkert skydd bland de fasta bergen. De sjöngo Guds pris från mången hög klippa, och Roms härar kunde icke bringa deras tacksägelsesånger till tystnad.