Valdenserna hade uppoffrat sin jordiska lycka för sanningens skull, och de arbetade med uthållighet och tålamod för sitt bröd. Hvarje jordstycke, som kunde uppodlas bland bergen, blef sorgfälligt brukadt; dalarne och de mindre fruktbara bergsluttningarna förmåddes att bära skördar. Sparsamhet och sträng sjelfförsakelse utgjorde en del af den uppfostran deras barn erhöllo såsom sitt enda arf. De lärde dem, att det är Guds afsigt, att lifvet skall vara en skola, och att deras behof kunde fyllas blott genom personligt arbete, genom förutseende, omsorg och tro. Detta var besvärligt och tröttande att lära; men det var nyttigt och just hvad människan behöfver i sitt fallna tillstånd, som är den skola, hvilken Gud förordnat för hennes uppfostran och utveckling.