Valdensernas församlingar liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De förkastade påfvens öfvermyndighet och ansågo Bibeln såsom den enda högsta, ofelbara myndigheten. Deras församlingslärare liknade icke de öfvermodige romerske presterna, utan följde sin Mästares exempel, som icke kom" för att låta tjena sig, utan för att tjena." De vårdade Guds hjord och förde den till gröna ängar och lefvande källor, till Guds ord. Långt från platser, der människornas praktlystnad och stolthet voro de herskande dragen, församlade folket sig, icke i präktiga kyrkor och ståtliga katedraler, utan i bergens skugga, i dalarne bland Alperna eller då fara var för handen i någon klyfta bland bergen för att höra på sanningens ord, som Kristi tjenare förkunnade för dem. Herdarne predikade icke blott evangelium, utan de besökte äfven de sjuke, undervisade barnen i religionen, förmanade de felande, tjenstgjorde som skiljedomara vid tvister samt främjade harmoni och broderlig kärlek. Under fredstider erhöllo de sitt underhåll genom folkets friviljeoffer; men liksom tältmakaren Paulus, lärde en hvar något yrke eller handtverk, genom hvilket han kunde för sörja sig sjelf, om det blefve nödvändigt.