Kristi anda är en missionsanda. Den allra första böjelsen i det förnyade hjärtat är att älven föra andra till Frälsaren. En sådan anda egdede kristna valdenserna. De tyckte, att Gud fordrade mera af dem än att blott bevara sanningen i sin renhet bland sina egna församlingar; att det ansvarsfulla arbetet hvilade på dem, att de skulle låta sitt ljus lysa för dem, som sutta j mörker; och genom Guds ords mäktiga kraft sökte de att krossa det träldomsok, som Rom hade lagt på folket. Valdensernas predikanter blefvo uppfostrade till missionärer, i det en hvar som önskade blifva predikant, måste först vinna erfarenhet såsom evangelist. En hvar måste tjenstgöra i tre år på någon missionsfält innan han fick vård om en församling i hemorten, Denna tjente, som ända från början fordrade sjelfförsakelse och uppoffring, var en lämplig förberedelse till församlingslärarens lif under de tider, då de kristne fingo utstå så svåra pröfningar. De ynglingar, som invigdes till det heliga ämbetet, sågo framför sig, icke jordisk förmögenhet och ära, utan ett mödosamt och farligt lif, ja kanhända en martyrs öde. Missionärerna utgingo två och två, liksom Jesus utsände sina lärjungar. Hvarje yngling gick vanligen i sällskap med en äldre, erfaren man, under hvilkens ledning han stod och som var ansvarig for hans utbildning; och den unge mannen var ålagd att gifva akt på den äldres föreskrifter. Desse medarbetare gingo icke alltid tillsammans, men de träffades ofta för att hålla bön och rådplägningar och stärkte sålunda hvarandra i tron.