De sågo, att den stora folkmängden, styrd af påfve och prester, fruktlöst sökte att erhålla förlåtelse genom att plåga sina kroppar för själens synder. De blefvo undervisade att förtrösta på sina egna goda gerningar för frälsning och sågo derför alltid på sig sjelfva. Deras tankar voro upptagna med deras eget syndiga tillstånd; de såga, att de voro blottstälda för Guds vrede och plågade sig både till själ och kropp, men funna ingen lindring. Sålunda blefvo samvetsgranna själar fängslade genom Roms trossatser. Många tusen öfvergåfvo sina vänner och slägtingar och tillbragte sina lif i kloster. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom nattvak, genom att ligga flere timmar på de källa, fuktiga stenarne i sina dystra boningar, genom langa pilgrimsfärder, genom förnedrande botöfningar och en förfärlig tortyr sökte många förgäfves att erhålla samvetsfrid. Betungade med en känsla af synd och plågade af fruktan för Guds hämnande vrede fortfora många att lida, till dess kroppen dukade under och de sjönko ned i grafven utan en enda stråle af ljus eller hopp.