Valdensernas missionärer framstälde ifrigt evangelii dyrbara sanningar för sökande själar. De framtogo försigtigt de delar af den Heliga Skrift, hvilka de hade afskrifvit med så stor omsorg. Det var deras största glädje att väcka hopp hos samvets granna, syndbesvärade själar, hvilka icke kände någon annan Gud än hämdens Gud, som väntade på att verkställa domen öfver dem. Med darrande läppar och tårfylda ögon, ofta på sina knän, framlade de för sina bröder de dyrbara löften, som uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda upplyste sanningens ljus många mörka själar och dref tillbaka svårmodets moln, till dess Rättfärdighetens Sol upplyste hjärtat med sina helande strålar. Det var ofta bändelsen, att någon del af Skriften blef uppläst om och om igen, emedan åhörarne önskade, att den skulle upprepas, liksom om de ville förvissa sig om, att de hade hört rätt. De voro synnerligen mycket angelägna, att få böra dessa ställe upprepas: "Jesu Kristi, hans Sons, blod renar oss från all synd." "Likasom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen varda upphöjd, på det att hvar och en som tror på honom icke må förgås, utan harva evigt lif."