Men Rom hade fäst sina ögon på Britannien och beslutat att bringa det under sin öfvermyndighet. I det sjette århundradet åtago romerske missionärer sig att omvända de hedmska sachsarne. De blefvo gynsamt emottagna af de stolte barbarerna, och många tusen blefvo öfvertalade till att antaga den romerska tron. Allt efter som verket skred framåt, sammanträffade de påflige och deras anhängare med de ursprungliga kristne. Här visade sig en påfallande motsats. De senare voro enkla, ödmjuka och skriftenliga i väsende, lära och lefverne, medan de förstnämde framträdde med papismens vidskepelse, prakt och sjelftagna öfverlägsenhet. Roms utskickade fordrade, att dessa kristna f1Jrsamlingar skulle erkänna påfvens öfverhöghet. Briterna svarade saktmodigt, att de önskade att älska alla människor, men att påfven icke var berättigad till någon öfvermyndighet i församlingen, och de kunde icke visa honom annan underdanighet än den, som tillkom hvarje Kristi efterf1Jljare. Man hem1Jdade sig flere gånger att vinna dem öfver på Roms sida; men desse ödmjuka kristne, förvånade ärver den stolthet påfvens apostlar visade, svarade fortfarande, att de icke kände någon annan mästare än Kristus. Nu lade påfvedömets rätta anda sig i dagen. Den romerske ledaren sade: "Viljen I icke emottaga bräder, som bringa eder frid, så skolen I få emottaga fiender, som bringa eder krig. Viljen I icke förena eder med oss uti att visa sachsarne lifvets väg, så skolen I af dem blifva öfverlemnade åt döden." Dessa ord voro icke tomma hotelser. Man använde krig, ränker och bedrägerier mot dessa vittnen för Bibelns tro, till dess församlingarna i Britannien blefvo försWrda eller tvungna att underkasta sig påfvens myndighet.