Den tro, som i många århundraden hyllades och lärdes af de kristna valdenserna, stod i en skarp motsats till de falska läror, som utgåfvos från Rom. Deras religiösa öfverbevisning var grundad på Guds skrifna ord, kristendomens rätta grundval. Men desse anspråkslöse landtmän, som i sina afskilda tillflykts orter voro utestängda hån verlden och bundna vid sitt dagliga arbete bland sina hjordar och vingårdar, hade icke sjelfva uppdagat sanningen i striden mot den affälliga kyrkans trossatser och kätterier. De hade icke nyligen erhållit sin tro. Deras troslära var ett arf från deras fäder. De kämpade för den apostoliska församlingens tro - "den tro, som en gång för alla blifvit öfverlemnad åt de heliga." "Församlingen i öknen" och icke det stolta prestväldet. som hade sitt hufvudsäte i verldens förnämsta stad, var Kristi sanna församling, vårdaren af de sanningsskatter, hvilka Gud har anförtrott åt sitt folk, för att det skulle gifva dem till verlden.