När Guds röst befriar hans folk ur fångenskapen, uppvakna till förskräckelse de människor, som harva förlorat allt i lifvets stora drama. Under pröfningstidens fortvarande blefvo de förblindade af satans bedrägerier, och de sökte att rättfärdiga sitt syndiga lefverne. De rike yrdes öfver att de vara ypperligare än de som voro mindre gynnade; men de hade erhållit sin rikedom genom att öfverträda Guds lag. De hade försummat att föda de hungriga, att kläda de nakna, att handla redligt och att älska miskundsamhet. De hade sökt att upphöja sig sjelfva och att erhålla sina medmänniskors hyllning. Nu harva de förlorat allt som gjorde dem stora, samt stå blottade och försvarslösa. Med fasa se de sina afgudar förstöras, hvilka de älskade högre än sin Skapare. De harva sålt sina själar för jordiska rikedomar och njutningar i stället för att slika de gudomliga skatterna. Följden är, att deras lif är misslyckadt; deras njutningar äro vända till bitterhet, deras skatter till förgänglighet. De rikedomar, för hvilkas samlande de egnat sin hela lifstid, bortryckas på ett ögonblick. De rike beklaga sina präktiga byggnaders förstöring, samt förskingringen af sitt guld och silfver. Men deras jämmer nedtystas af fruktan för att de sjelfva skola förgås tillika med sina afgudar.