Han kommer i håg sin oskulds och renhets hem, den frid och förnöjsamhet han egde, till dess han började knorra mot Gud och afundas Kristus. Hans anklagelser, hans uppror, hans bedrägerier för att vinna deltagande och understöd af änglarne, hans envisa vägran att göra bättring, när Gud skulle hafva tillgifvit honom - allt detta framstår lefvande för honom. Han granskar sitt verk bland människorna, och dess följder - människors fiendtlighet mot hvarandra, det förskräckliga mördandet, rikens uppkomst och undergång, troners omstörtande, den långa följden af "tumult, strider och revolutioner. Han minnes sina ihärdiga bemödanden att emotstå Kristi verk och att störta mäniskorna i allt djupare och djupare förderf. Han ser, att hans djäfvulska planer hafva varit maktlösa till att förgöra dem som förtröstade på Jesus. När satan betraktar sitt rike, frukten af sitt arbete, ser han blott misslyckande och undergång. Han har förledt mängden till att tro, det Guds stad skulle blifva ett lätt byte; men han vet, att detta är falskt. Under den stora stridens fortgång har han åter och åter blifvit besegrad. Han känner alltför väl den evige Gudens makt och majestät.