När en sådan dom afkunnades på den tiden, uppväckte den allmän furskräckelse. De ceremonier, som följde dermed, vara väl lämpade att skrämma folket, enär det ansåg påfven för Guds representant och trodde, att han hade nycklarne till himmelen och helvetet samt egde makt att nedkalla både timliga och andliga straffdomar öfver det samma. Man trodde, att himmelens portar blifvit stängda för den trakt, som blifvit belagd med interdikt, och att de döde vara uteslutna från de saliges boningar till dess det behagade påfven att återkalla sin bannlysning. Till tecken på denna förfärliga olycka upphörde gudstjensten öfverallt. Kyrkorna blefvo stängda, äktenskapen ingingos på kyrkogårdarne. Man fick icke tillåtelse att begrafva de döde i invigd jord, utan måste begrafva dem pli åkrar eller i diken utan de vanliga begrafningsceremonierna. Sålunda försökte Rom att herska öfver människornas samveten genom medel, som gjorde intryck på deras inbillningskraft.