”Vid denna tid tyckes Huss harva genomgått en smärtsam själsstrid. Ehuru kyrkan sökte att krossa honom med bannlysningsbullor, förkastade han dock icke hennes myndighet. Han ansåg ännu påfven för Guds ståthållare och den romerska kyrkan för den sanna kyrkan. Det som Huss motsatte sig, var icke auktoritetens princip, utan missbruket deraf. Detta föranledde en förfärlig strid mellan förståndets öfvertygelser och samvetets fordringar. Om kyrkans röst var rättvis och ofelbar, hvilket han trodde den vara, huru kunde han då känna sig nödsakad att visa olydnad deremot. Han insåg, att han genom lydnad skulle begå synd. Men huru kunde det vara orätt att visa lydnad mot en ofelbar myndighet? Detta var gåtan, som han icke kunde lösa; tviflet, som ständigt besvärade hans sinne. Till sist kom han till den slutsatsen, att presterskapet nu, liksom på Kristi tid, hade blifvit förderfvadt och använde sin lagliga auktoritet för olagliga ändamål. Detta föranledde honom att antaga Guds ord för sin egen samvetsregel och att predika det såsom en sådan regel för andra; med andra ord, han antog Guds i Bibeln talande röst som det ofelbara rättesnöret, icke kyrkans röst; som talar genom presterskapet.