Före Huss' tid uppstodo i Böhmen män, som öppet förkastade kyrkans missbruk och den ogudaktighet, som var rådande bland folket. Deras verksamhet väckte intresse vidt och bredt. Detta ingaf fruktan hos presterskapet, och man begynte att förfölja dem, som bekände sanningen. De blefvo tvungna till att hålla sin gudstjenst i skogar och bland bergen; de blefvo förföljda af soldater, och många blefvo dödade. Efter någon tid utgaf man ett påbud, att alla som afveko från den romerska kyrkan, skulle brännas. Medan de kristna sålunda hängåfvo sina lif åt döden, sågo de framåt till den tid, då deras sak skulle segra. En ar dess e, som lärde, "att man icke kunde finna frälsning i något annat än i tron på den korsfäste Frälsaren," vittnade, när han låg för döden: "Sanningens fiender rasa nu emot oss och hafva örverhand, men det skall icke alltid blifva sålunda. Af folket skall uppstå en man utan svärd eller anseende, och de skola icke blifva i stånd till att få makt öfver honom." Lutbers tid var ännu aflägsen; men en annan stod i begrepp att framträda, bvilkens vittnesbörd emot Rom skulle väcka rörelse bland folken.