De hufvudsaker, som man sökte uppnå genom detta kyrkomöte, voro att härva söndringen i kyrkan och att utrota kätteriet. Derför blefvo de två täflande påfvarne såväl som den förnämsta förkunnaren af de nya åsigterna, Johan Huss,' anmodade att infinna sig vid mötet. Enär de förstnämde ej ville utsätta sig för fara, infunno de sig icke personligen, utan sände delegater. Påfven Johan, som hade offentligt sammankallat mötet, kom dit, men med stora farhågor; ty han fruktade för, att kejsaren hemligen hade i sinnet att afsätta honom, och att han skulle blifva affordrad räkenskap för de laster, genom hvilka han hade vanärat den påfliga kronan, såväl som för de förbrytelser, genom hvilka han kommit i besittning af den. Men han höll likväl sitt intåg i staden med stor prakt, omgifven af kardinaler, biskopar och andra prester samt åtföljd af ett tåg af fotfolk. Alla prester och högt uppsatte män i staden samt en stor skara borgare gingo honom till mötes för att helsa honom välkommen. Öfver hans hufvud var en gyllene tronhimmel, som fyra af de förnämste öfverhetspersonerna buro. Hostian bars framför honom, och kardinalernas och de andra höga herrarnes präktiga klädedrägt företedde ett imponerande skådespel.