I ett bref, som han skref till sina vänner i Prag, säger han: "Jag reser bort, mina bröder, med ett lejdebref från konungen för att möta mina många dödliga fiender. . . . Jag förtröstar helt och hållet på den allsmäktige Guden och min Frälsare. Jag hoppas, att han skall böra edra innerliga böner, att han skall lägga sin klokhet och visbet i min mun, så att jag kan motstå dem, och att han genom sin Helige Ande skall befästa mig i sanningen, så att jag modigt må gå frestelser, fängelse, ja äfven en grym död till mötes, om det är nödvändigt. Jesus Kristus led för dem, som han älskade. Skulle vi då förvånas öfver, att han har lemnat oss sitt exempel, så att vi också med tålamod kunna utbärda allt för vår egen frälsning? Han är Gud, och vi äro hans skapade väsenden; han är Herren, och vi äro hans tjenare; han är verldens Mästare, och vi äro ringa dödlige - och dock led han! Hvarför skulle vi då icke också lida, synnerligen när lidandet tjenar till vår luttring? Derför, mina älskade, om min död blir tjena till att förhärliga honom, så bedjen, att den må komma snart, och att han må gifva mig kraft till att uthärda alla mina lidanden med saktmod. Men om det är bättre, att jag skall återvända till eder, så låtom oss bedja Gud, att jag må komma tillbaka utan fläck - det är, att jag icke må åsidosätta det ringasta af evangelii sanningar, så att jag kan gifva mina bröder ett, godt exempel att följa. Det är derför sannolikt, att I aldrig mera skolen se mitt ansigte i Prag; men skulle det täckas den allsmäktige Guden att återgifva mig till eder, så låtom oss gå framåt med större ståndaktighet i kunskapen om hans lag och i kärlek till den."