Fastän påfven sjelf hade gjort sig skyldig till större förbrytelser, än Huss någonsin hade beskylt presterna för, och hvilka han anförde som grund för nödvändigheten af en reformation, sökte likväl samma kyrkomöte, som vanärade påfven, att krossa reformatorn. Huss' fängslande uppväckte stor förbittring i Böhmen. Mäktiga adelsmän insände eftertryckliga protester mot detta öfvervåld. Kejsaren, som icke önskade, att hans lejdebref skulle ringaktas, satte sig emot mötets behandling af Huss. Men reformatorns fiender voro ondskefulla och beslutsamma. De vädjade till kejsarens fördomar och fruktan samt till hans nit för kyrkan. De framstälde långa argumenter för att bevisa, att han hade fullkomlig frihet att bryta sitt löfte till en kättare, och att kyrkomötet, som var öfver kejsaren, kunde fritaga honom från att hålla sitt ord. Härigenom vunno de sin sak.