Sålunda sökte Hieronymus att nedtysta samvetets röst och undgå sin död. Men när han blef tagen tillbaka till fängelset, öfvervägde han hvad han hade gjort. Han tänkte på Huss' trohet och mod samt på sitt eget förnekande af sanningen i motsats dertill. Han tänkte på den gudomlige Mästaren, som han hade lofvat att tjena och som för hans skull hade lidit korsets död. Innan sin återkallelse hade han haft frid i själen under allt lidande och förvissning om Guds ynnest, men nu plågades han af samvetsförebråelser och tvifvel. Han visste, att han måste återkalla ännu mera, innan han kunde blifva försonad med Rom. Den stig, som han nu beträdt, kunde sluta blott i ett fullständigt affall. Han fattade sitt beslut; han ville icke förneka sin Herre för att undgå lidande under en kort tid.