Hans anhållan blef slutligen beviljad. Hieronymus knäböjde nu infur sina domare samt bad, att Guds Ande skulle leda hans tankar och ord, så att han icke talade något, som var stridande mot sanningen, eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu lärjungar uppfyldes åt honom den dagen: ”Äfven inför höfdingar och konungar skolen I framdraga: för min skull. . . . Men när de antvarda eder, så varen icke bekymrade huru eller hvad I skolen tala; ty det skall gifvas eder i den stunden hvad I skolen tala. Ty det är icke I, som talen, utan det är eder Faders Ande, som talar i eder." Hieronymus' ord uppväckte förvåning och beundran till och med bland hans fiender. Ett helt år hade han suttit i fängelse, utan att kunna läsa eller så mycket som se, under stora lekamliga lidanden och andligt bekymmer, och likväl framstälde han sina argumenter med lika mycken klarhet och kraft, som om han hade haft godt tillfälle att studera. Han hänvisade sina åhörare till de många helige män, som blifvit furdömda af orättfärdige domare. Nästan hvarje slägt har haft sådana representanter, hvilka blefvo föraktade och utstötta under det de sökte att förädla folket på sin tid, men hvilka sedermera bevisades vara värdige män, som man borde ära. Kristus sjelf blef fördömd som en förbrytare af en ovärdig domstol.