När böhmarnes fiender fingo höra, att den blinde krigaren var död, tänkte de, att de nu hade ett gynsamt tillfälle att återvinna allt hvad de förlorat. Påfven lät nu anställa ett korståg emot hussiterna, och en stor här ryckte åter mot Böhmen, men den led ett förfärligt nederlag. Ett nytt korståg blef utlyst. I alla påfliga länder i Europa samlade man män, penningar och krigsförnödenheter. Stora folkskaror stälde sig under påfvens standar, öfvertygade om att de kätterska hussiterna till sist skulle blifva utrotade. Förvissad om seger, inträngde den ofantligt stora hären i Böhmen. Folket samlade sig åter för att göra motstånd. De två härarne nalkades hvarandra, till dess blott en flod skilde dem åt. De allierade voro mycket öfverlägsna i antal, men i stället för att djärft rycka fram och angripa hussiterna, stodo de såsom förtrollade och stirrade på dem. Då blef hären plötsligen gripen af förskräckelse; den skingrade sig och flydde utan att inlåta sig i något handgemäng alls, liksom om den blifvit förjagad af en osynlig makt. Ett stort antal fiender blefvo dödade af hussiternas här, som förföljde de flyende, och ett rikt byte föll i segrarnes händer, så att kriget riktade böhmarne i stället för att göra dem fattiga.