Några år senare, under en ny påfve, blef åter ett nytt korståg satt i gäng. Såsom förut blefvo män och medel hemtade från alla länder i Europa. Man gjorde stora löften åt dem som ville inlåta sig i detta farliga företag. En hvar, som deltog i detta korståg, skulle få full förlåtelse för de värsta förbrytelser. Alla som dogo i kriget fingo löfte om en rik belöning i himmelen, och de som öfverlefde, skulle skörda ära och rikedom på valplatsen. Man samlade åter en stor här och ryckte in i Böhmen. Hussiternas här flydde, då de närmade sig, och drog sålunda fienden allt längre in i landet, sil. att den ansåg segern redan vara vunnen. Till sist intog Prokopius' här en fast ställning och beredde sig för strid. Fienden upptäckte nu sitt misstag och väntade i sitt läger på angreppet. Då de hörde ljudet af hussiternas annalkande härar, och innan de ännu hade kommit i sigte, föll åter en plötslig förskräckelse öfver dem. Furstar, generaler och soldater kastade sina vapen från sig och flydde i alla riktningar. Den påfliga legaten, som var ledare för infallet, sökte förgäfves att samla sina förskräckta och oordnade trupper. Trots sina ifrigaste ansträngningar, blef han sjelf ryckt med af sina flyende skaror. Nederlaget var fullständigt, och ett ofantligt stort byte föll åter i segrarnes händer.