Hvarje ögonblick, som han kunde undvara från sina dagliga pligter, använde han till att studera; han beröfvade sig sjelf . sömn, ja tyckte äfven, att han förslösade de ögonblick han använde vid sin ringa måltid. Framför allt, fann han mycken glädje i ransakandet af Guds ord. Han hade funnit en Bibel, som var fastkedjad vid klostermuren, och han gick ofta till denna. Allt efter som hans öfverbevisning om synd tilltog, sökte han att genom sina egna gerningar erhålla syndaförlåtelse och frid. Han förde en mycket sträng lefnad, sökande att genom fastor. nattvak och gisslingar korsfästa sin onda natur, hvarifrån hans klosterlif ej hade befriat honom. Han undvek icke någon uppoffran för att blifva helig och vinna Guds ynnest. "Sant är det," sade han sedermera, "en from munk har jag varit och höll min orden så strängt, att jag icke kan säga det. Har någonsin en munk kommit till himmelen genom sitt munkväsende, så skulle jag kommit dit. Om det hade räckt mycket längre, hade jag marterat mig sjelf till döds med vaka, bön, läsande och annat arbete." I följd af denna smärtsamma disciplin blef hans kropp försvagad, och han led af krampanfall, från hvilkas inverkan han aldrig fullständigt hemtade sig. Men med alla sina ansträngningar fann hans betungade själ likväl ingen lindring. Han råkade slutligen nästan i förtviflan.