Då det förekom Luther, som om allt vore förloradt, lät Gud en vän och hjälpare åt honom uppstå. Den fromme Staupitz utlade Guds ord för Luther och bad honom se bort från sig sjelf, att upphöra med att tänka på det oändliga straffet för Guds lags öfverträdelse och att se på Jesus, hans Frälsare, som allena kunde förlåta synd. "Kasta dig i din Förlossares armar i stället för att plåga dig sjelf på grund af dina synder, förtrösta på bonarn, på hans lifs rättfärdighet, på hans försonande död. Lyssna till Guds Sons röst. Han blef människa för att gifva dig förvissning om Guds nåd. Älska honom, som har' älskat dig först.' " Sålunda talade denna barmhertighetens budbärare, och hans ord gjorde ett djupt intryck på Luther. Efter att han ofta hade kämpat mot villfarelser, som han länge hade hyst, blef han i stånd till att fatta sanningen, och hans bekymrade själ fick frid.