I en just förut utgifve stadga hade påfven lofvat aflat till en byar, som ville gå uppför" Pilatus' trappa" på sina knän. Man påstod, att det var denna trappa, som vår Frälsare gick nedför, då han lemnade den romerska domsalen, och att den hade på ett övernaturligt sätt blifvit förd från Jerusalem till Rom. Luther besteg andäktigt en dag denna trappa, när plötsligen en tordönsstämma tycktes säga till honom: "Den rättfärdige skall lefva af tro." Han sprang upp på fötterna och lemnade skyndsamt platsen med skam och förskräckelse. Detta skriftställe förlorade aldrig sin makt öfver hans själ. Från den stunden såg han mera klart än någonsin förut bedrägligheten af att förtrösta på mänskliga gerningar för frälsning samt nödvändigheten af en ständig tro på Kristi förtjenst. Hans ögon hade blifvit öppnade och skulle aldrig mera tillslutas för påfvedömets villfarelser. Då han vände sitt ansigte från Rom, vände han också bort sitt hjärta derifrån, och efter den tiden fördes han allt längre bort från den påfliga kyrkan, till dess han alldeles lösryckte sig från den samma.