När Tetzel kom till en stad, gick en förelöpare framför honom och kungjorde: "Guds och den helige Faderns nåd är utanför edra portar," och folket helsade denne gudsbespottare och hycklare välkommen, som om han varit Gud sjelf, hvilken hade kommit ned från himmelen. Den skamlösa handeln egde rum i kyrkan, och Tetzel gick upp på predikstolen samt prisade aflaten såsom Guds mest värdefulla gåfva. Han förklarade, att i kraft af hans aflatsbref kunde alla de synder, som kuparen sedermera önskade att begå, förlåtas honom, och att icke ens ånger var nödvändig. Ja, mera än detta, han försäkrade sina åhörare, att dessa aflatsbref hade makt till att frälsa icke blott de lefvande, utan äfven de döde, att så snart penningarne klingade i hans kista, så skulle den själ, som de betalade för, springa ur skärselden och fara upp till himmelen.